Dvärgbandmask

Det finns en viss oklarhet beträffande smittofaran från hunddjur (räv, varg, hund) till människor av bandmaskarter. Även utbredningen av dvärgbandmask i Europa är inte helt klar hos allmänheten. I många kretsar blir maskarter och värddjur ihopblandade när det gäller smittrisken samt sjukdomar och diagnoser.

Dvärgbandmask är parasit som använder sig av huvudvärddjur och mellanvärder vilket är oftast gnagare, fåglar, sniglar och grodor samt fiskar. I huvudvärddjuren lever dvärgbandmask som fullt utvecklad parasit i den tunna tarmen, i mellanvärden lever den som larv i cystor eller i blåsor utan vägg i framför allt lever och lungor.

Äggen spridds genom huvudvärdens avföring som hamnar på växter som sedan ätits av mellanvärden. Mellanvärden är oftast huvudvärdens bytesdjur och kretsloppet är färdigt. Det finns två bandmaskarter som är viktiga i detta sammanhang, nämligen hundens dvärgbandmask och rävens dvärgbandsmask.

Hundens dvärgbandmask, Echinococcus granulosus, är en bandmaskart som har särskilt hundar men även katter som huvudvärd och smittade djur finns i de flesta länder i Europa.

Parasiten har får och get som huvudsaklig mellanvärd men kan också förekomma hos ren, älg, nötkreatur och häst. Parasiten är mycket ovanlig hos svenska hundar men förekommer ibland. Hundar kan smittas på resa utomlands eller genom att äta slaktavfall.

Ibland påvisas dvärbandmask som blåsor vid slakt av renar och importerade hästar i Sverige. Djuren blir nästan aldrig sjuka varken som huvudvärd eller som mellanvärd. Otydliga och ospecifika symptom kan uppträda beroende på mängden och storleken på cystorna. Hundar ska alltså, framför allt på resa utomlands men även i Sverige, inte tillåtas äta rått kött eller råa slaktbiprodukter av något slag.

En annan mask som faktisk är mycket farligare är rävens dvärgbandmask, E. multilocularis. Maskens huvudvärd är räv och sällan hund och katt. Mellanvärden, som innehåller larvstadiet till parasiten, är framför allt små gnagare som efter ett tag kan avlida på grund av stora mängder infektionshärdar i kroppen. Utbredningen är mycket mindre omfattande framför allt i mellan Europa (Alpländarna).

Problemet med sjukdomen hos människor är att symptom som till exempel magvärk, andnöd och gulsot uppträder först tio till femton år efter smittan. Då är ofta särskilt levern såpass frätt att det inte går att bota och detta ledar hos 70% av patienterna till en oundviklig död. Till skillnad från E. granulosus utvecklar E. multilocularis inga tydliga blåsor utan infekterade hålor utan vägg i särskilt levern och lungorna, som sprider sig lätt genom hela kroppen.

Experterna hävdar att chansen att få smittan som människa kan betraktas som mycket mindre än av hundens dvärgbandmask på grund av dess begränsade utbredning, faktum är att rävens vandringar är begränsade och man har ett bra skydd om man använder vanlig personlig hygien.

‹ Tillbaka till översikten

Uppdaterad 28 november 2008