Hakmask

Uncinaria stenocephala*, Ancylostoma caninum

Förekomst
På hund finns det två arter av hakmask, Uncinaria stenocephala och Ancylostoma caninum. I norra Europa är U. stenocephaladen den klart vanligaste arten. Det är också den enda art som påvisas i Sverige och den förekommer mycket ofta hos räv. Hakmask hos hund är betydligt mindre vanlig än spolmask. Dessa parasiter påträffas ofta hos importhundar och dessa hundar kan sedan sprida smittan vidare till andra hundar inom samma hundgård.
Djuren smittas vanligen via mun eller via mellanvärdar och i sällsynta fall via modersmjölken. Hakmask kan vid stor mängd maskar ge blodbrist och nedsatt allmäntillstånd.

Utseende
Masken är 1–2 cm lång. Framtill har Ancylostoma caninum skärande mundelar som den använder för att bita sig fast i tarmslemhinnan.

Lokalisation
Masken lever i tunntarmen, där den biter sig fast och suger blod.

Smitta
Symtomen på förekomst av hakmask är tydligast hos unga hundar. Äldre djur kan ha hunnit utveckla en viss immunitet. Eftersom infektion hos hund är ovanlig i Sverige bör man beakta risken att även en vuxen hund kan vara helt mottaglig för hakmask. Vuxna hakmaskars näringsupptag sker genom att suga blod i tunntarmen. Detta kan leda till blodbrist, blod i avföringen och lös, oformad avföring. Man kan även se en tydlig trötthet, avmagring, kräkningar, dålig aptit och glanslös, ruggig päls. Ägg och larver överförs via avföring till omgivningen och därifrån till hunden. Larverna av Ancylostoma caninum kan också tränga igenom huden och därigenom smitta djuret. Dessutom kan valpar smittas av hakmask via modersmjölken.

Livscykel

* Uncinaria stenocephala är ej en godkänd indikation för Milbemax vet.

Katter: Hakmask förekommer inte hos katt i Sverige.

‹ Tillbaka till översikten

Uppdaterad 19 januar 2009